Skriva ett litet inlägg, så ni vet att jag lever än.

Det har varit mycket nu på sistone. Harrys död tog hårt, just nu är vi mitt uppe i att hjälpa hans bror med att ordna upp allt efter honom. Och däremellan hinna bearbeta det hela själva också.

I tisdags så var vi tvugna att ta beslutet att avliva våran gammelhund Basse. Han blev 12 år gammal. En aktningsvärd ålder för en Old English Sheepdog. Vi har varit inställda på att det snart är dags, graven grävdes i höstas redan, utifall att det skulle bli dags under vintern.
Men visst känns det när man måste sätta bort ett djur som funnits med i familjen under lång tid.

Han fick somna in på sin filt på vardagsrumsgolvet här hemma. Jag tror att han tyckte det var helt okej att bli kliad bakom öronen tills han somnade.

Tänk att det finns så underbara veterinärer som på Veterinärkliniken i Luleå. Stor guldstjärna till dem alla!

Detta har gjort att min kropp skiker till mig att jag ska ta det lugnt nu. Den värker ut i minsta fingerled, synen har börjat bli suddig på ena ögat -för mig ett tydligt tecken på att jag är stressad.

Och så kom det en dunderförkylning på det hela, bara som den där berömda pricken över i:et ni vet.

I veckan pratade jag med min chef om att gå ner på 75% på jobbet, så om inte förr, så efter semestrarna ska jag göra det. Just nu känns det då som om det är dags redan nu. Ska nog ta ett snack till veckan med henne.

Vi har bara ett liv, och det ska vi vårda, och lyssna till kroppen när den signalerar att vi måste dra ner på tempot.

Nu är jag så lyckligt lottad att vi ekonomiskt kan göra detta, men tänk alla som är ensamstående, som faktiskt inte KAN göra det. För inte hade jag kunnat gå ner i arbetstid om jag inte hade haft en gubbe med heltidsjobb.

Nåja, det finns så många "Om" och "ifall" här i världen, Det är väl så att på något vis så får man lösa situationen när den uppstår. Men visst är det ett underligt samhälle vi lever i?

• Man måste jobba heltid för att kunna ha ett hem -som man inte hinner vara i så mycket.
• Man måste jobba för att ha barnen på dagis, där någon annan ska sköta om dem, medans man själv knogar ihop pengarna till hemmet man inte hinner vara i.

Ibland tänker jag att det måste ha varit bättre förr, då kvinnorna fick vara hemma med barnen, och mjölka kossorna och mata grisarna. Gräva i potatislandet och leva i ett med naturen.

Men i nästa andetag, så kopplar jag in hjärnar lite mer, och realisten i mig säger att: hallå!!!! förr så sler alla hårt, dog unga av näringsbrist, hunger, fattigdom. Kvinnor dog i barnsäng, och slet ut sig för att försöka få maten att räcka till alla.

Om en kvinna hade en elak man, så var det bara att "gilla läget" för kvinnan hade inte någon talan.

Men en liten mix av det gamla och det nya skulle vi väl kunna ha? Plocka ut gobitarna ur det hela.

Kramar på er alla, och nu vet ni varför det är lite glest mellan blogginläggen från skogen just nu.

 

Kristina

27 mars 2010 10:22

Lider med er, kramar från oss

 

Moster

27 mars 2010 11:30

Sänder dig min varmaste omtanke i allt det jobbiga du går igenom just nu. Och visst har du rätt i att gå ner i arbetstid om/när du har möjlighet till det!

Så Basse har farit till Hundarnas himmel... Hur tar Bianca det att kompisen har försvunnit?

Önskan om en bra fortsättning! Kram/Moster

 

Koola Viola

27 mars 2010 13:48

Hu, det var mycket på en gång. Önskar dig en skön helg i alla fall, ville gärna kika hit och vinka ett hej till dig. *vinkar*

http://koolaviola.blogspot.com

 

åsa

27 mars 2010 16:03

Moster: Bianca är väl lite "nere" lite extra kramig. Men hon har ju sin Morris som hon trakasserar några gånger om dagen, och bästisen Klara hos grannen, som hon hälsar på varje dag och får busa med.
Men inte har det gått åt mycket mat sedan basse försvann, hennes aptit är inte den bästa just nu.

http://www.skogsmommo.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jaha, vad är nu detta? Jo, jag har bestämt mig, jag ska gå ner i vikt. Och nu är jag på gång. Vikten går neråt, kilo för kilo. Och jag ser ju nu att "fasen" det är inte så himskans långt kvar till målet. (ja, allt är ju relativt)   -Om j...

I höstas så plockade vi med oss alla mattor och sängkläder hem för tvätt, och nu var det dags för dammsugning och skurande av stugan. Samt att återställa de tvättade pryttlarna. En regnig dag ägnades åt städning och myspys. Så nu är den klar att anvä...

I dag packade jag in hunden och mig själv i bilen, och rattade iväg upp till stugan. Förra gången vi var dit, så tog vi oss inte in, för tjälen hade knuffat upp bron framför dörren.   Denna gång lyckades det bättre. Dörren gled upp så snällt.  ...

Jepps,FORTFARANDE! Var till min doktor i måndags, och tänkte att jag får väl en dos med antibiotika till, så blir det bra. Men se, jag har en ordentlig doktor, så han sa till sköterskan att hon skulle ta blodet jag hade kvar, och sedan så fick...

Jag hade ju förmånen att få ha två av mina älskade barnbarn här under deras påsklov. Och i vanlig ordning, så delade de med sig av små ilskna baciller innan de återlämnades hem till sin far. En veckas påskledighet förvandlades ganska snabbt till y...