Inte raketer, de är visserligen vackra att se på, men jag lider med alla djur som är rädda för smällare o tjutande raketer.

Nej, jag menade att skjuta upp saker som man kunde ha gjort idag... jag skulle ju städa hos grannarna, men var så trött när jag kom hem, så det blev middag på macken i Persön, för att sedan halvsova i fåtöljen tills det var sovdags på riktigt.

Städningen ska jag ta på onsdag efter jobbet i stället. Jag slutar redan vid halv nio, så jag borde ha lite mer ork kvar då än i går...

I morse vaknade jag med värk, kändes nästan konstigt då jag varit smärtfri en längre period. Nåja, det var bara att vakna i lugn o ro, stappla ut i köket o grunda med lite nyponsoppa, och så ett par värktabletter för att klara av dagen.

Nu känns det hyfsat, lite stelt, men rätt OK. Som riktig träningsvärk i alla muskler i hela kroppen bara...

Tur jag inte har vanligt jobb idag, ska ju "bara" utbildas...

Försiktiga kramar från mig idag. 

Trodde jag att jag skulle ha... ha ha ha! borde väl känna mig själv bättre än så vid det här laget tycker jag.

Hamnade på Rk kontoret, ska träffa ett par personer här idag, sedan så bär det av hemåt, och städning hos grannarna. Måste hinna med en svängom med min egen dammsugare också, men det tror jag att jag bussar Mats på.

Jag fick i alla fall sova tills jag vaknade av mig själv, det är mycket värt.

Var in på kupan och fyndade, 15 LP skivor för 75:-, två samlingsboxar med countryartister, prexis min typ av musik. Nåja, föralldel, jag lyssnar väl på det mesta, men om jag nu måste säga EN musikstil jag gillar så blir det nog country.

I förrgår gjorde jag klart en garnbeställning jag hade fått, skönt att kunna skicka iväg det. Blir ju nån krona extra i börsen också, kan behövas så här efter jul.

Och då det var klart, så letade jag fram lådan med mina två kilo merionoull... gissa vad jag gjorde i går kväll? jag satt vid min spinnrock, troget, timme efter timme... till slut sa ryggen stopp! Men oj, vad kul det är att spinna i merinoull!

Ha det tills vi hörs/ses

Tror att Dan Hylander hade en låt med det namnet, men nu gällde det mig själv.

Jodå, jag har överlevt snuva, hosta o halsont... Fast jag trodde där ett tag att jobbet skulle ta död på mig! Har väl aldrig varit med om att ha så mycket att göra ända till dagen före julafton, har inte ens hunnit sitta och läsa mina mail, för jag har stupat i säng efter jobbet.

Nåväl, det som inte dödar, det härdar, så nu känns det som rena semestern på jobbet, kan ju bero på att jag jobbar ca 3 timmar per dag nu fram till den 2/1. Och det är så skönt!

Julen kom, och gick, lugnt och stilla. Bara gubben och de två minsta barnen hemma. Vi tittade på Kalle, öppnade paket och åt. Sedan så var det titta på mer TV, äta mer, fylla på med godis, clementiner, mer godis, lite ostbollar, några riskakor med ostsmak hann väl också slinka ner. Och så undrar man varför man inte är hungrig på flera dagar...

Tomten tyckte nog att jag hade varit snäll, för jag fick några paket, fast jag inte hade förväntat mig några -han kan inte ha sett allt jag gjort under året...

Fast jag stod ju och samlade in pengar på Kallax här om dagen, så det kanske uppvägde det hela?

kramar på er alla tills nästa gång

God fortsättning!

Vaknade i morse av att halsen sved, täppt i näsan, och jag kände mig bakfull. Nä, jag var nykter även i går. Kanske en följd av vädret i natt...

I går kväll var vi ute och jobbade på luciavakan, vi? -jo, ett gäng Röda Kors volontärer, som pälsade på oss, och gick ut i snäslasket/stormen, för att hjälpa ev. skadade/överförfriskade/döende... Och sådana som bara ville prata lite.

Kvällen startade vid 20,00 tiden med lite hopplock av julmat och trevligt sällskap, vi åt och pratade och skrattade. Sedan vid tiotiden var det dags att bege oss ut i snön, och jag lovar -det snöade, blåste och var +grader ute...

Men vi kämpade tappert på, fyllde på med lite dryck inne på MAX då och då, vissa av oss funderade på att patrullera INNE på Bishops, Cleo, Tallkotten osv... Allt för att slippa känna sig som en dränkt katt.

Vi blev inbjudna på varm choklad/kaffe och bulla hos polisen, det var trevligt, torrt och varmt... Där träffade vi också vårt kommunalråd Yvonne Stålnacke som var intresserad av vår verksamhet, och ställde många frågor.

Sammanfattningen av kvällen?

- vi SÅG en skoterolycka -jepps. Mitt inne på gågatan i centrala Luleå

- Vi skrattade mycket

-Vi plumsade mycket, både i snö och vatten

-Det var BLÖTT!

Prosit!

mhmmm... prexis så ont gör det som det låter!

Det började med huvudvärk på jobbet kring lunch, innan jag var hemma så gjorde det så fruktansvärt ont att se ljuset från mötande bilar, så helst hade jag blundat när jag rattade bilen. Men det funkar ju dåligt... Man kan ju råka hamna någon annanstans än hemma.

Väl hemma, så dök jag på iprenpaketet, sov ett par timmar, vaknade och fyllde på med mer piller, åt lite, försökte överleva fast huvudet höll på att explodera. Fyllde på med ett par tabletter till, sov en stund, tills det var dags att hälsa på porslinspjäsen från Gustavsberg. Vi sällskapade ett bra tag i natt, jag vet exakt vilken blå nyans det är på toastolen nu.

I dag har jag haft huvudet fullt av bomull, varit lite frånvarande (ja, lite mer än vanligt) och känt mig allmänt associal. Men i morgon är jag tillbaka på jobbet igen. MED iprenpaketet i fickan, bara utifall att....

tack gode gud för värktabletter!

Förra veckan så vann jag 1000:- kr. att beställa för hos CC-Hobby. En kul katalog! Jag tror jag bläddrade i flera timmar, och ville ha allt! Helst 2 av varje.

Sedan besinnade jag mig, när jag insåg att 1000:-, som visserligen är mycket pengar, inte räckte till allt i hela katalogen.

Efter lite funderande, så bestämde jag mig för att köpa det som jag älskar att hålla på med, nämligen ull! De hade en helt underbar merionoull! Och pengarna räckte till 2 kilo! Fattar ni hur mycket 2 kilo merinoull är?  

Paketet kom idag! och OJ vad jag vill sätta igång med att spinna, men då vet jag att jag har ca ½kg garn som ska spinnas på beställning, och det håret dyker upp nu i veckan. Så min merionoull får nog vackert vänta till efter jul någon gång innan jag hinner med den.

Men jag får väl sitta och drömma, och titta, känna och klämma på ullen, fundera på färgkombinationerna, om det ska vara enfärgade garner, eller melerade. Kanske tvåfärgade, eller varför inte en salig blandning....

Entrådigt eller tvåtrådigt.... -och så undrar sambon varför jag har så svårt för att bestämma mig!

dröm ulliga drömmar! -det ska jag

Det är något som roar många, oroar ännu fler, och är helt otänkbart för somliga. Jag hör till den sista kategorin, bara så ni vet om ni undrar.

Slalom på TV...tja, om jag har en stickning i knät, så kan jag väl sitta där för den sakens skull, en anledning att inte göra någotannat vettigt för stunden.

För 6 år sedan, så hade jag aldrig stått på ett par slalomskidor, av flera orsaker, bl.a.; jag gillar inte att åka skidor, jag är höjdrädd,och slalombackar har EN sak gemensamt: de är HÖGA!

Nåväl: min kompis A (ja, DU vet vem du är) lyckades övertala mig att börja i en nybörjargrupp, tillsammans med henne, som inte heller hade åkt slalom förr. Hon lånade, mutade, hotade osv... alla hennes familjemedlemmar för att få ihop utrustning till oss båda. Det var ett villkor jag hade; hon fick fixa fram allt som behövdes, och jodå, HON fick vackert betala också... Men OK; vad gör man inte för en kompis? Jag följde med till Måttsund...

Vi lyckades efter en del möda och besvär lista ut HUR man skulle ta sig upp i backen, det var den där galgen bakom rumpan.... hålla balansen, samtidigt som man skulle ha koll på de där flera meter långa skidorna, och TVÅ stavar därutöver..*suck*  Ja,ja, vi kom upp, stående!

Jag lyckades till och med ta mig fram till skidläraren, som instruerade hur man gjorde för att svänga, bromsa osv.... Inget fel på den läraren, han visste nog vad han pratade om!

OK! Dags att försöka då; skidorna åt rätt håll; snett nedåt.... och jag fölll.... Innan jag hade hunnit börja åka, men det var ju bara att ta sig upp igen (bara och bara....) Jag åkte ner. UTAN att falla! WOW! Det var ju riktigt kul, fast det var fasligt långt ner när man stod där uppe...

Efter ett lyckat( nåja, vi tog ju oss ner!) åk, bestämde vi oss för en liten vätskepaus. av med 4-meters planken, ja- de kändes så långa! Klampa in på fiket, alla vet väl att man inte kan gå på något annat sätt med slalompjäxor fastspända runt fötterna?

När vi hade suttit där en stund så började det göra ont i axeln, kanske att jag sträckte den lite när jag föll där uppe? Men inte så farligt ändå, ännu..... Det började värka i knät också.... efter några minuter gjorde det inte LITE ont i axeln, eller knät heller för den delen....

Vi stapplade till bilen, och jag kunde inte lyfta mitt högra ben! Inte högerarmen heller visade det sig....Hmmm?

Men vafan, jag skulle ju jobba dagen därpå. Jag vet inte hur jag bar mig åt, så fråga inte. Men jag jobbade en vecka, sedan ringde jag till vårdcentralen, för det gjorde inte mindre ont. Fick en tid samma dag, och så nära en utskällning jag någonsin kommit av en läkare....

Axeln hade muskelfästen som var trasiga, och en rejäl inflammation på det då. Knät var i samma skick!

Min slalomåkning resulterade i slutänden till 6 månaders sjukskrivning, en axel, som än i dag inte är helt OK, ett knä som är fullkomligt ur skick om jag belastar det fel, än i dag. En kompis som kom med blommor, och hade dåligt samvete....No hard feelings A! Älskar dig fortfarande!

Och till insikten att man gör INTE allt för en kompis!

Kram på er alla, det är tillåtet att säga "NEJ" ibland

För ganska många år sedan så ville en kompis att jag skulle följa med på en informationsträff för nya första hjälpare, samma kompis som fick upp mig i slalombacken.... den historien tar vi sen....

Tja, hon hade inte tid med det hela, men jag blev kvar....

Ärligt talat så hade jag nog ingen aning om vad jag gjorde där och då, men va f-n, jag brukar ju inte "hoppa av tåget när det startat".

Rätt vad det var så hamnade jag och några andra i Vännäs, på vår utbildning, som vi läste i internatform. Vi bodde där i en massa dagar, ca en vecka. Dag tre, var jag sååååå spyless, och irriterad på alla idioter till lärare, trött, ont i huvudet, Ni som känner mig, vet hur jag var om jag förklarar det med liknelsen: hungrig sur Åsa.... i två dagar!

Sedan vet jag inte om hjärnan la av helt, förmodligen så var det så....*skratt* men helt plötsligt så var det ju helt ok att vara där, lärarna var faktiskt inte alls såååå dumma i huvudet som de var för ett par dagar sedan....

Jag lärde känna en massa människor, som också utbildade sig till första hjälpare.

Men visst var jag väl lite avvaktande fortfarande och undrade hur man skulle kunna jobba med dessa människor, som jag aldrig skulle ha valt att umgås med privat.

Men som sagt, inte hoppa av det där tåget som går....

Jag var ute på uppdrag, lärde känna de andra första hjälparna, och visst, man måste inte älska ALLA, men man kan jobba ihop med de flesta.

I dag när vi är ute på fältet och jobbar, så litar jag helt och fullt på de allra flesta, och skulle lugnt lämna mitt liv i händerna på en del av dem. Och jag hoppas och tror att den tilliten är ömsesidig.

Detta förtroende har vuxit fram under åren, då vi har pratat, skrattat, gråtit, kramats, svurit, hållit om varandra bara för att det behövts just då, eller bara suttit tysta, för att just det har varit det vi behövt för stunden. Ofta har det räckt att bara veta att det finns någon i närheten, "i fall att".

När man är ute på längre uppdrag, så lever man, många gånger, så tätt inpå varandra, så jag tror att man ofta lär känna varandra bättre än en ny partner. I alla fall snabbare....

I bland har jag funderat på att sluta med detta, det är tungt och jag har kännt mig för gammal, men så rätt vad det är så tänker jag näääää. ett år till.....

Jag har nog inte sagt det till alla berörda, men jag tror nog ni vet vilka ni är, ni som jag VET finns där om när jag behöver er, ni som står där som en klippa under uppdragen, som jag kan vända mig till när jag tvekar, fast jag innerst inne vet...

Ett stort tack till er alla.

bamsekramar!