Nu har jag flyttat hem igen efter nästan 2 dagar på röda korset.Funderade ett tag i går kväll på om jag skulle ställa in en säng där, så jag slapp åka hem bara för att sova nån timme.

I går kväll så var jag och några till och gjorde vår behörighetsbedömning, en kvalitetssäkring av våra första hjälpenkunskaper helt enkelt. Ett skriftligt prov, och några stationer med praktiska övningar. Tror det var första gången jag inte ens hade förstånd att vara nervös. Men å andra sidan, så vore det ju f-n om jag inte hade någorlunda koll på det hela efter x antal år som första hjälpare, och nu även jobbar som instruktör i detta ämne.

I dag så bedömde vi som är godkända bedömare, en massa andra människor som gjorde sin beh. bedömning. Det är intressant och väldigt lärorikt! Man lär sig mer än man tror genom att titta på andra som övar.

Efter att det var avklarat så var det dags för lunch, och sedan stannade några av oss kvar för att vara behjälpliga -gillar ordet..... när vår välstrukturerade lärare hade en utbildning med nya första hjälpare.

Det är så jävla (ursäkta ordvalet) kul att se dessa nya (för oss alltså) männskor, som kommer dit och inte riktigt vet vad som ska hända, de tvivlar på sig själva, och många funderar på att vända i dörren och gå ut igen.... Efter några timmar, när man frågar dem hur det känns, så är de alldeles lyriska! Det är det bästa de gjort, de vill absolut fortsätta som första hjälpare, och de har lärt sig massor! Det är faktiskt de vanligaste kommentarerna man får...

läste på "pekas mammas" blogg att hon skulle flytta till en lägenhet på glaciären, där har jag också bott, i två omgångar. Första svängen var när vi flyttade från Luleå till Kiruna, -78 tror jag det var, kanske -79. Då var det ett nybyggt bostadsområde, det var inte ens alla hus som var färdiga. Lite långt hade jag till skolan, men det gjorde inget.

Vi flyttade därifrån efter ca ett år, eftersom min mamma behövde få bo på bottenvåningen för att kunna ta sig ut även då hon hade riktigt ont.

Åren gick, jag flyttade hemifrån och fick barn, 1990, i februari så flyttade jag och dåvarande mannen in med våra barn i en 4:a på Tarfala, som var gårdarna brevid glaciären, identiska hus, fast  i andra färger. Vad jag trivdes där!

Ungarna hade nära till dagis och skola, affären låg nära, och eftersom jag jobbade i just den affären ett tag, så hade jag nära till jobbet också. Enda som var lite långt borta var ju stan, men dit kunde man ta bilen.

Jag har sovit! Ända tills jag vaknade...-nähä? jepps, och alldeles utan väckarklocka eller telefon som ringde. Det var så skönt!

Sedan så har jag tittat till hönsen, stickat klart ett par lovikkavantar, stickat klart ett par andra vantar, som saknade tummar..... -det är så trist att sticka tummar! Varför ska man ha tumme på vantarna? Kan väl gå lika bra utan. -Vet inte riktigt vad det är jag har emot att sticka tummarna, för det går fort, det är lätt, och sedan är ju vantarna klara! -Ett mysterium, jag kanske löser innan jag dör, annars så får väl nästa generation ta över funderingarna på det.

Nåja, ska ta och sätta igång ett par lovikkavantar till, de går fort att sticka, och är eftertraktade av alla....därför har jag bara ett par själv, och de håller på att ta slut....

Var ut på en prommis med hundarna nu i kväll, och det var så mysigt efter vägen, massor med snö som hängde på träden, sådär som det brukar se ut på julkort ni vet. Jag börjar nästan få lite julkänslor, det saknade jag hela förra julen, vet inte vart julstämningen tog vägen då. Men nu börjar det kännas som att man kanske ska plocka fram nån liten tomte från förrådet och ställa nån elljustake i fönstren.

Hej hopp till nästa gång!