Efter ett par veckors fullkomligt kaos, med barnbarn och magsjuka, så har lugnet lagt sig här hemma. Köket grävde jag fram, i förrgår tror jag att det var. Vardagsrummet har börjat kika fram så  smått, och så har vi en hall också   

Nä, riktigt så hemskt var det ju inte, förutom magsjukan. Det är jätteroligt när de små liven kommer.

Snöstormen drog förbi här, men inte såg jag några jätterubriker som skrek ut :"snökaos i norrbotten". Trots att vi hade dryga 35 cm snö på gården, och vägen, och överallt. Förutom där det hade drivit, där var det på sina ställen snö till hakan på mig.

Det påminner mig om när dottern för några år sedan var i Göteborg på någon innebandycup. Hon berättade att när de steg upp på morgonen och läste löpsedlarna, så skrek de ut "snökaos i Göteborg". Dottern och hennes kompisar tittade ut, gick en sväng på stan och funderade på vilken gata detta snökaos var, för de såg inte till någon kaos alls. Hennes beskrivning av "snökaoset" var: så som det ser ut på vintern hemma...

-Vad kan vi då lära oss av detta? Tja, min tanke var då att "allt är relativt"

Vardagen för oss, behöver ju inte alls vara vardag för någon i en annan landsdel. Eller världsdel för den delen.

Tänk alla japaner som rusr upp på Luossavaaras topp i Kiruna för att fotografera midnattssolen.

Den solen som vi är sååååå less på ibland. Tänk själv när du ska köra bil på kvällen, så har du solen precis i ögonhöjd, och ska du köra bil på morgonen, så nog är samma j-a sol i ögonhöjd...

Exotiskt? visst.... Om man är Japan.

Eller den stora tystnaden som de gör reklam för i Lainio -klart det är skönt med tystnad, men exotiskt? Nja, jag skulle ju beskriva det som vardag -för mig.

Köra snöskoter, det betalar folk vad som helst för verkar det som, våran skoter är ett arbetsredskap, som för så många andra här i Norrbotten. Vi använder den för att få hem våran ved från skogen, samerna använder den i renskötseln.

Hmmm, nu har jag nog filosoferat klart för den här gången, ska ta och slå mig ner i favorithörnan med en stickning nu.

Kramar från skogsmommo som bor mitt i skogen, med tystnaden som närmaste granne, skotern utanför dörren, och massor med snö. Midnattssolen får jag åka lite längre norrut för att se, och jag sörjer inte...

Jag har fått ett paket idag, ett hemligt paket...  När jag öppnade det så blev jag så glad!

Det innehöll ett jättemjukt garn, en bok, som jag ska hugga in i direkt när min bok som jag nu läser, är slut. Och ett te som luktar kanongott! Ska koka mig en kopp senare idag.

Men vem är du min hemlige vän? Inte en ledtråd hittar jag hur jag än söker...

Jag är nyfiken ju!

Tack ska du ha, vem du nu är!

Bilden är lite suddig, men jag tror nog att ni ska kunna se vad det föreställer.

Nu är jag ganska säker på att jag överlever även denna sväng av kräksjuka.

Det jag dricker stannar kvar, och i går kunde jag äta lite, utan att det kom på retur.

Nu återstår bara att försöka bygga upp lite ork och energi, så att jag kan vara vaken en hel dag utan att behöva sova middag också.

-Misstänker att det inte är så populärt om jag kommer på jobbet och talar om att jag måste vila middag ett par gånger under arbetsdagen...

Det positiva är ju att barnbarnen inte blev sjuka (peppar, peppar...)

I dag ska jag försöka ta mig in till stora staden och handla lite livsnödvändigheter, typ mjölk och annat ätbart. Tyvärr så vill ju resten av familjen äta, även om jag skulle kunna vara utan just nu.

Annars så går livet sin stilla lunk här hemma .Katten Morris och hunden Bianca leker, hönsen äter, skiter och värper lite ägg mellan varven, Gammelhunden ligger på gården och njuter av stillheten där ute. Och gammlekatten har gömt sig undan småmonstren.

Nu ska jag gå och inspektera lite teckningar som 2-åringen tillverkar.

Ps. Det är första gången på länge som min stickning fått vila en hel vecka. Börjar känna av abstinensen...

Kram på er alla

En sådan dag var det idag.

I går kväll packade jag väskan, kollade så att alla böcker var med, för jag skulle hålla i en heldagsutbildning i första hjälpen i Boden.

I natt, vaknade jag av att jag hade ont i magen, typ mensvärk, så jag tog ipren och somnade om -i en halvtimme. Sedan rusade jag på toa, satte mig på toastolen, med hinken framför mig. Och där har jag "roat" mig mellan klockan 2-halv 4 i natt.
Då var jag och skrev ett SMS till kontaktpersonen i Boden, där jag beklagade att jag inte skulle kunna hålla i utbildningen idag. För jag insåg ju ganska snabbt att jag hade åkt dit ganska ordentligt på magsjuka.

Och sedan klockan 03,30 i natt har jag varvat mellan toabesök och slummer på soffan, alternativt i sängen. Nu, klockan 18,30 så börjar jag känna mig som att jag kanske kan överleva den här dagen också. Men tidigare i dag bad jag dottern att gå till grannarna och låna älgstudsaren.

Jag har ett mycket klart och tydligt minne av att jag satt på samma toastol förra vintern också, och utförde liknande procedur. Begriper inte varför somliga ska drabbas, och andra slippa undan.  

Nu hoppas jag bara att inte småmonstren åker dit också.

Här är det full fart, från tidig morgon till sen kväll. -Nåja, sååå sena kvällar är det ju inte för mig, eftersom jag stiger upp halv fem vareviga morgon. *suck*

Men när det jojkar under min kudde på morgonen, så smyger jag ut ur sovrummet, försöker med telepati övertyga hunden om att hon INTE behöver dansa macarena klockan halv fem på morgonen, för då kan hon väcka de sovande monstren.

Monstren? Ja, barnbarnen som ligger och sover, och jag är helt övertygad om att de förvandlas till monster om de blir väckta den tiden på dygnet. Och skulle nu inte de förvandlas, så är jag alldeles säker på att deras mamma blir det.

Jag stänger dörren till sovrummet försiktigt, och tassar iväg till altandörren för att släppa ut den dansande hunden, -nä, telepati fungerar inte på henne.

Klär på mig, skrubbar tänderna, försöker få upp ögonen så pass att jag åtminstone ser vägen när jag ska köra.

Kollar i spegeln så att jag inte har byxorna på huvudet, och öppnar dörren -försiktigt -HA! -den gnisslar fortfarande!

Sedan när jag är nästan är ute på E4:an, efter en mils körning, så har bilen fått upp värmen, jag har fått upp ögonen, och orkar till o med slå på radion.

Väl på jobbet, så har jag inte en aning om hur min dag ser ut, det kan vara alltifrån en relativt lugn dag på kontoret, till en dag som inte slutar förrän 12 timmar, och måååånga steg  senare. -Vad jag jobbar med?

Jag är produktionssamordnare på Samhall i Luleå, vilket innebär att jag ser till att folk är där de ska, när de ska, och gör det de ska. Och ser till att de har ett schema att följa. Förutom det så ska jag täcka upp om någon är sjuk, eller om det är extra mycket att göra på någon arbetplats.

Och just nu, så har jag två små söta monsterprinsessor här hemma, som kullkastar mina planer på middagsslummer när jag kommer hem. Jag hinner inte sitta ner i min stickhörna och bara vara heller, för då är det någon som kommer och säger "mommo, kolla" eller något annat livsviktigt. Och sedan så måste man ju hinna med alla kramar, och godnattpussar och sådant där.

Så, strax efter att prinsessorna stupar, så gör skogsmommo detsamma. Därav de lite glesa blogginläggen just nu.

Jag har beställt tre (3) stickböcker, och de landade hemma hos oss i förrgår. Sedan dess har jag varit i det närmaste okontaktbar här hemma...

Finns det något som är lika roligt att bläddra i, och drömma om, som nya stickprojekt?

-Ja, förmodligen så finns det väl det, men just nu så exixterar nästan inget annat här.

Böckerna då, vilka är det?

-"Mostly mittens" av Charlene Schurch

-"The Celtic collection" av Alice Starmore

-"Book of Fair Isle knitting" av Alice Starmore

Boken med vantmönster ligger i stickhörnan, med tanke på att vantar stickar jag alltid... Och jodå, jag har påbörjat ett nytt par med inspiration från boken. Men jag insåg ganska snabbt, att då jag med mina värkande fingrar inte klarar av att hålla stickor tunnare än 3mm, så måste jag räkna om de flesta mönster.

Men vad sjutton, så länge jag har mina pennor och mitt rutiga block, så går ju det mesta att lösa. Det är i alla fall längesedan jag har haft sådan inspiration till att sticka.

De andra två använder jag just nu som kvällslektyr, och med tanke på hur kvällstrött jag är, så lär de räcka läääänge...

Men OJ vilka mönster det finns i böckerna. Jag blir alldeles lyrisk och vill bara sticka mer!

MÅSTE någonstans hitta tålamod att sticka tröjor. Någon som vet om det finns att köpa på burk? Kanske på ICA?

Men i o för sig, så finns nog tålamodet, om mönstret är nog inspirerande, och det är det nog i dessa böcker.

Ja, jag ska fota dem någon dag! När jag ids ta fram kameran, ladda upp fotona och ja -helt enkelt ids....

I morgon är det lördag = sovmorgon. Sedan när jag väl vaknat, så ska jag hämta dottern med barnbarnen som kommit till Luleå nu i kväll. Men de sover inne i stan hos dotterns kusin i natt. Ska bli skoj att få rå om de små yrvädren lite. Sist när de var här, så hade minstingen som är 2 år kommit på att hon minsann inte kunde... "kan inte" varvades med "bill inte" för att i nästa stund avlösas av ett jublande "jag kunde"!

Nu ska skogsmommo ta o krypa till kojs och ladda inför ett par veckor eller något sådant, med småbarn i huset. Tur jag har ett arbete att vila upp mig på!   

Jag har fått en Award från http://anjson.wordpress.com/

Vad glad jag blev, det visar ju att någon läser min blogg ibland   

Tack AnJa!

I awarden ingick att jag skulle berätta sju saker om mig själv, och sedan skicka vidare awarden till sju andra bloggare.

Jehepps, då kör vi igång:

1; Jag fullkomligt avskyr när någon säger att jag "måste" någonting, då kommer treåringen i mig fram och säger "jag vill inte"

2; Mitt absoluta favoritdjur är katt, har själv två stycken just nu -och det räcker så.

3; Jag älskar att sticka, men har sällan tålamod att sticka större projekt som t.ex tröjor. Men vantar och sockar blir det i parti och minut.

4; Jag kan bli vansinnigt irriterad av att se stavfel på skyltar i butiker etc...

5; Jag har tre vuxna barn, ett bonusbarn, och tre barnbarn. Och så en sambo också   

6; Jag bor på landet, och har några höns som förser oss med ägg, och överskottet av dem säljer jag på Nordansmak i Luleå.

7; Jag är ursprungligen Kirunabo, som nu har levt i förskingringen i snart 11 år -oj vad tiden går!

Då återstår bara vilka jag ska skicka vidare awarden till... det var svårt, för jag tycker att alla ska få den!

Men jag skickar den till:

http://koolaviola.blogspot.com/ 

för att jag alltid får skratta när jag läser din blogg

http://asassticksida.bloggagratis.se/

för att jag är vansinnigt svartsjuk på att du har tålamod att sticka så fina tröjor. Och för att du inspirerade mig att köpa boken "mostly mittens"

http://www.faleartut.blogspot.com/

för att jag vill bo och ha får precis som du!

http://skomakarlisa.bloggplatsen.se/

för dina pricksäkra betraktelser och kommentarer.

http://dbmm.bloggplatsen.se/

För att det är en fantastisk kvinna som bloggar här, jag beundrar ditt mod att starta eget! Go girl!

http://min-varld.blogspot.com/

för alla toppenlänkar med inredning, smycken m.m..superskoj att läsa tycker jag!

hmmm.... det bidde ju bara 6.... men det är väl inte "bara"

Idag har jag varit på begravning.

En tung dag, som har gett mig en klump i magen,
som inte vill lämna mig verkar det som.

Personen som avlidit var inte en nära släkting, inte ens en person som jag umgicks så där jättemycket med. Men en man som med sitt milda sätt, och sin stora kunskap, lämnat djupa spår efter sig. Han var inte gammal, men drabbades av sjukdom, som sedan tog hans liv.

På kyrkogården när kistan sänkts ner, och det var dags att lägga ut blommor och ta ett sista farväl, så gick hans äldsta barnbarn, tre år gammal, fram till graven med bestämda steg. Pekade ut var blommorna skulle läggas, och talade om att man inte skulle kasta ner dem, utan lägga dem på sidan. Sedna ställde hon sig på knä och tittade ner i graven och sa "hej då farfar". Jag tror inte ett öga var torrt då...

Sedan, på ett barns så självklara sätt, tyckte hon att "farfar vilar nu, vad konstigt" -"varför väntar vi, ska vi inte åka nu".

-hon hade ju sagt hej då, så då var det väl bara att åka.

Nåja, den vägen ska vi alla gå, det är livets gång. Men visst känns det tungt varje gång vi förlorar någon av våra nära och kära.

Var rädda om varandra, för vi vet aldrig vad morgondagen bär med sig.