Efter ett par veckors fullkomligt kaos, med barnbarn och magsjuka, så har lugnet lagt sig här hemma. Köket grävde jag fram, i förrgår tror jag att det var. Vardagsrummet har börjat kika fram så  smått, och så har vi en hall också   

Nä, riktigt så hemskt var det ju inte, förutom magsjukan. Det är jätteroligt när de små liven kommer.

Snöstormen drog förbi här, men inte såg jag några jätterubriker som skrek ut :"snökaos i norrbotten". Trots att vi hade dryga 35 cm snö på gården, och vägen, och överallt. Förutom där det hade drivit, där var det på sina ställen snö till hakan på mig.

Det påminner mig om när dottern för några år sedan var i Göteborg på någon innebandycup. Hon berättade att när de steg upp på morgonen och läste löpsedlarna, så skrek de ut "snökaos i Göteborg". Dottern och hennes kompisar tittade ut, gick en sväng på stan och funderade på vilken gata detta snökaos var, för de såg inte till någon kaos alls. Hennes beskrivning av "snökaoset" var: så som det ser ut på vintern hemma...

-Vad kan vi då lära oss av detta? Tja, min tanke var då att "allt är relativt"

Vardagen för oss, behöver ju inte alls vara vardag för någon i en annan landsdel. Eller världsdel för den delen.

Tänk alla japaner som rusr upp på Luossavaaras topp i Kiruna för att fotografera midnattssolen.

Den solen som vi är sååååå less på ibland. Tänk själv när du ska köra bil på kvällen, så har du solen precis i ögonhöjd, och ska du köra bil på morgonen, så nog är samma j-a sol i ögonhöjd...

Exotiskt? visst.... Om man är Japan.

Eller den stora tystnaden som de gör reklam för i Lainio -klart det är skönt med tystnad, men exotiskt? Nja, jag skulle ju beskriva det som vardag -för mig.

Köra snöskoter, det betalar folk vad som helst för verkar det som, våran skoter är ett arbetsredskap, som för så många andra här i Norrbotten. Vi använder den för att få hem våran ved från skogen, samerna använder den i renskötseln.

Hmmm, nu har jag nog filosoferat klart för den här gången, ska ta och slå mig ner i favorithörnan med en stickning nu.

Kramar från skogsmommo som bor mitt i skogen, med tystnaden som närmaste granne, skotern utanför dörren, och massor med snö. Midnattssolen får jag åka lite längre norrut för att se, och jag sörjer inte...