Idag har jag varit på begravning.

En tung dag, som har gett mig en klump i magen,
som inte vill lämna mig verkar det som.

Personen som avlidit var inte en nära släkting, inte ens en person som jag umgicks så där jättemycket med. Men en man som med sitt milda sätt, och sin stora kunskap, lämnat djupa spår efter sig. Han var inte gammal, men drabbades av sjukdom, som sedan tog hans liv.

På kyrkogården när kistan sänkts ner, och det var dags att lägga ut blommor och ta ett sista farväl, så gick hans äldsta barnbarn, tre år gammal, fram till graven med bestämda steg. Pekade ut var blommorna skulle läggas, och talade om att man inte skulle kasta ner dem, utan lägga dem på sidan. Sedna ställde hon sig på knä och tittade ner i graven och sa "hej då farfar". Jag tror inte ett öga var torrt då...

Sedan, på ett barns så självklara sätt, tyckte hon att "farfar vilar nu, vad konstigt" -"varför väntar vi, ska vi inte åka nu".

-hon hade ju sagt hej då, så då var det väl bara att åka.

Nåja, den vägen ska vi alla gå, det är livets gång. Men visst känns det tungt varje gång vi förlorar någon av våra nära och kära.

Var rädda om varandra, för vi vet aldrig vad morgondagen bär med sig.