För ganska många år sedan så ville en kompis att jag skulle följa med på en informationsträff för nya första hjälpare, samma kompis som fick upp mig i slalombacken.... den historien tar vi sen....

Tja, hon hade inte tid med det hela, men jag blev kvar....

Ärligt talat så hade jag nog ingen aning om vad jag gjorde där och då, men va f-n, jag brukar ju inte "hoppa av tåget när det startat".

Rätt vad det var så hamnade jag och några andra i Vännäs, på vår utbildning, som vi läste i internatform. Vi bodde där i en massa dagar, ca en vecka. Dag tre, var jag sååååå spyless, och irriterad på alla idioter till lärare, trött, ont i huvudet, Ni som känner mig, vet hur jag var om jag förklarar det med liknelsen: hungrig sur Åsa.... i två dagar!

Sedan vet jag inte om hjärnan la av helt, förmodligen så var det så....*skratt* men helt plötsligt så var det ju helt ok att vara där, lärarna var faktiskt inte alls såååå dumma i huvudet som de var för ett par dagar sedan....

Jag lärde känna en massa människor, som också utbildade sig till första hjälpare.

Men visst var jag väl lite avvaktande fortfarande och undrade hur man skulle kunna jobba med dessa människor, som jag aldrig skulle ha valt att umgås med privat.

Men som sagt, inte hoppa av det där tåget som går....

Jag var ute på uppdrag, lärde känna de andra första hjälparna, och visst, man måste inte älska ALLA, men man kan jobba ihop med de flesta.

I dag när vi är ute på fältet och jobbar, så litar jag helt och fullt på de allra flesta, och skulle lugnt lämna mitt liv i händerna på en del av dem. Och jag hoppas och tror att den tilliten är ömsesidig.

Detta förtroende har vuxit fram under åren, då vi har pratat, skrattat, gråtit, kramats, svurit, hållit om varandra bara för att det behövts just då, eller bara suttit tysta, för att just det har varit det vi behövt för stunden. Ofta har det räckt att bara veta att det finns någon i närheten, "i fall att".

När man är ute på längre uppdrag, så lever man, många gånger, så tätt inpå varandra, så jag tror att man ofta lär känna varandra bättre än en ny partner. I alla fall snabbare....

I bland har jag funderat på att sluta med detta, det är tungt och jag har kännt mig för gammal, men så rätt vad det är så tänker jag näääää. ett år till.....

Jag har nog inte sagt det till alla berörda, men jag tror nog ni vet vilka ni är, ni som jag VET finns där om när jag behöver er, ni som står där som en klippa under uppdragen, som jag kan vända mig till när jag tvekar, fast jag innerst inne vet...

Ett stort tack till er alla.

bamsekramar!

Nu har jag flyttat hem igen efter nästan 2 dagar på röda korset.Funderade ett tag i går kväll på om jag skulle ställa in en säng där, så jag slapp åka hem bara för att sova nån timme.

I går kväll så var jag och några till och gjorde vår behörighetsbedömning, en kvalitetssäkring av våra första hjälpenkunskaper helt enkelt. Ett skriftligt prov, och några stationer med praktiska övningar. Tror det var första gången jag inte ens hade förstånd att vara nervös. Men å andra sidan, så vore det ju f-n om jag inte hade någorlunda koll på det hela efter x antal år som första hjälpare, och nu även jobbar som instruktör i detta ämne.

I dag så bedömde vi som är godkända bedömare, en massa andra människor som gjorde sin beh. bedömning. Det är intressant och väldigt lärorikt! Man lär sig mer än man tror genom att titta på andra som övar.

Efter att det var avklarat så var det dags för lunch, och sedan stannade några av oss kvar för att vara behjälpliga -gillar ordet..... när vår välstrukturerade lärare hade en utbildning med nya första hjälpare.

Det är så jävla (ursäkta ordvalet) kul att se dessa nya (för oss alltså) männskor, som kommer dit och inte riktigt vet vad som ska hända, de tvivlar på sig själva, och många funderar på att vända i dörren och gå ut igen.... Efter några timmar, när man frågar dem hur det känns, så är de alldeles lyriska! Det är det bästa de gjort, de vill absolut fortsätta som första hjälpare, och de har lärt sig massor! Det är faktiskt de vanligaste kommentarerna man får...