Förra veckan så vann jag 1000:- kr. att beställa för hos CC-Hobby. En kul katalog! Jag tror jag bläddrade i flera timmar, och ville ha allt! Helst 2 av varje.

Sedan besinnade jag mig, när jag insåg att 1000:-, som visserligen är mycket pengar, inte räckte till allt i hela katalogen.

Efter lite funderande, så bestämde jag mig för att köpa det som jag älskar att hålla på med, nämligen ull! De hade en helt underbar merionoull! Och pengarna räckte till 2 kilo! Fattar ni hur mycket 2 kilo merinoull är?  

Paketet kom idag! och OJ vad jag vill sätta igång med att spinna, men då vet jag att jag har ca ½kg garn som ska spinnas på beställning, och det håret dyker upp nu i veckan. Så min merionoull får nog vackert vänta till efter jul någon gång innan jag hinner med den.

Men jag får väl sitta och drömma, och titta, känna och klämma på ullen, fundera på färgkombinationerna, om det ska vara enfärgade garner, eller melerade. Kanske tvåfärgade, eller varför inte en salig blandning....

Entrådigt eller tvåtrådigt.... -och så undrar sambon varför jag har så svårt för att bestämma mig!

dröm ulliga drömmar! -det ska jag

Det är något som roar många, oroar ännu fler, och är helt otänkbart för somliga. Jag hör till den sista kategorin, bara så ni vet om ni undrar.

Slalom på TV...tja, om jag har en stickning i knät, så kan jag väl sitta där för den sakens skull, en anledning att inte göra någotannat vettigt för stunden.

För 6 år sedan, så hade jag aldrig stått på ett par slalomskidor, av flera orsaker, bl.a.; jag gillar inte att åka skidor, jag är höjdrädd,och slalombackar har EN sak gemensamt: de är HÖGA!

Nåväl: min kompis A (ja, DU vet vem du är) lyckades övertala mig att börja i en nybörjargrupp, tillsammans med henne, som inte heller hade åkt slalom förr. Hon lånade, mutade, hotade osv... alla hennes familjemedlemmar för att få ihop utrustning till oss båda. Det var ett villkor jag hade; hon fick fixa fram allt som behövdes, och jodå, HON fick vackert betala också... Men OK; vad gör man inte för en kompis? Jag följde med till Måttsund...

Vi lyckades efter en del möda och besvär lista ut HUR man skulle ta sig upp i backen, det var den där galgen bakom rumpan.... hålla balansen, samtidigt som man skulle ha koll på de där flera meter långa skidorna, och TVÅ stavar därutöver..*suck*  Ja,ja, vi kom upp, stående!

Jag lyckades till och med ta mig fram till skidläraren, som instruerade hur man gjorde för att svänga, bromsa osv.... Inget fel på den läraren, han visste nog vad han pratade om!

OK! Dags att försöka då; skidorna åt rätt håll; snett nedåt.... och jag fölll.... Innan jag hade hunnit börja åka, men det var ju bara att ta sig upp igen (bara och bara....) Jag åkte ner. UTAN att falla! WOW! Det var ju riktigt kul, fast det var fasligt långt ner när man stod där uppe...

Efter ett lyckat( nåja, vi tog ju oss ner!) åk, bestämde vi oss för en liten vätskepaus. av med 4-meters planken, ja- de kändes så långa! Klampa in på fiket, alla vet väl att man inte kan gå på något annat sätt med slalompjäxor fastspända runt fötterna?

När vi hade suttit där en stund så började det göra ont i axeln, kanske att jag sträckte den lite när jag föll där uppe? Men inte så farligt ändå, ännu..... Det började värka i knät också.... efter några minuter gjorde det inte LITE ont i axeln, eller knät heller för den delen....

Vi stapplade till bilen, och jag kunde inte lyfta mitt högra ben! Inte högerarmen heller visade det sig....Hmmm?

Men vafan, jag skulle ju jobba dagen därpå. Jag vet inte hur jag bar mig åt, så fråga inte. Men jag jobbade en vecka, sedan ringde jag till vårdcentralen, för det gjorde inte mindre ont. Fick en tid samma dag, och så nära en utskällning jag någonsin kommit av en läkare....

Axeln hade muskelfästen som var trasiga, och en rejäl inflammation på det då. Knät var i samma skick!

Min slalomåkning resulterade i slutänden till 6 månaders sjukskrivning, en axel, som än i dag inte är helt OK, ett knä som är fullkomligt ur skick om jag belastar det fel, än i dag. En kompis som kom med blommor, och hade dåligt samvete....No hard feelings A! Älskar dig fortfarande!

Och till insikten att man gör INTE allt för en kompis!

Kram på er alla, det är tillåtet att säga "NEJ" ibland

För ganska många år sedan så ville en kompis att jag skulle följa med på en informationsträff för nya första hjälpare, samma kompis som fick upp mig i slalombacken.... den historien tar vi sen....

Tja, hon hade inte tid med det hela, men jag blev kvar....

Ärligt talat så hade jag nog ingen aning om vad jag gjorde där och då, men va f-n, jag brukar ju inte "hoppa av tåget när det startat".

Rätt vad det var så hamnade jag och några andra i Vännäs, på vår utbildning, som vi läste i internatform. Vi bodde där i en massa dagar, ca en vecka. Dag tre, var jag sååååå spyless, och irriterad på alla idioter till lärare, trött, ont i huvudet, Ni som känner mig, vet hur jag var om jag förklarar det med liknelsen: hungrig sur Åsa.... i två dagar!

Sedan vet jag inte om hjärnan la av helt, förmodligen så var det så....*skratt* men helt plötsligt så var det ju helt ok att vara där, lärarna var faktiskt inte alls såååå dumma i huvudet som de var för ett par dagar sedan....

Jag lärde känna en massa människor, som också utbildade sig till första hjälpare.

Men visst var jag väl lite avvaktande fortfarande och undrade hur man skulle kunna jobba med dessa människor, som jag aldrig skulle ha valt att umgås med privat.

Men som sagt, inte hoppa av det där tåget som går....

Jag var ute på uppdrag, lärde känna de andra första hjälparna, och visst, man måste inte älska ALLA, men man kan jobba ihop med de flesta.

I dag när vi är ute på fältet och jobbar, så litar jag helt och fullt på de allra flesta, och skulle lugnt lämna mitt liv i händerna på en del av dem. Och jag hoppas och tror att den tilliten är ömsesidig.

Detta förtroende har vuxit fram under åren, då vi har pratat, skrattat, gråtit, kramats, svurit, hållit om varandra bara för att det behövts just då, eller bara suttit tysta, för att just det har varit det vi behövt för stunden. Ofta har det räckt att bara veta att det finns någon i närheten, "i fall att".

När man är ute på längre uppdrag, så lever man, många gånger, så tätt inpå varandra, så jag tror att man ofta lär känna varandra bättre än en ny partner. I alla fall snabbare....

I bland har jag funderat på att sluta med detta, det är tungt och jag har kännt mig för gammal, men så rätt vad det är så tänker jag näääää. ett år till.....

Jag har nog inte sagt det till alla berörda, men jag tror nog ni vet vilka ni är, ni som jag VET finns där om när jag behöver er, ni som står där som en klippa under uppdragen, som jag kan vända mig till när jag tvekar, fast jag innerst inne vet...

Ett stort tack till er alla.

bamsekramar!

Nu har jag flyttat hem igen efter nästan 2 dagar på röda korset.Funderade ett tag i går kväll på om jag skulle ställa in en säng där, så jag slapp åka hem bara för att sova nån timme.

I går kväll så var jag och några till och gjorde vår behörighetsbedömning, en kvalitetssäkring av våra första hjälpenkunskaper helt enkelt. Ett skriftligt prov, och några stationer med praktiska övningar. Tror det var första gången jag inte ens hade förstånd att vara nervös. Men å andra sidan, så vore det ju f-n om jag inte hade någorlunda koll på det hela efter x antal år som första hjälpare, och nu även jobbar som instruktör i detta ämne.

I dag så bedömde vi som är godkända bedömare, en massa andra människor som gjorde sin beh. bedömning. Det är intressant och väldigt lärorikt! Man lär sig mer än man tror genom att titta på andra som övar.

Efter att det var avklarat så var det dags för lunch, och sedan stannade några av oss kvar för att vara behjälpliga -gillar ordet..... när vår välstrukturerade lärare hade en utbildning med nya första hjälpare.

Det är så jävla (ursäkta ordvalet) kul att se dessa nya (för oss alltså) männskor, som kommer dit och inte riktigt vet vad som ska hända, de tvivlar på sig själva, och många funderar på att vända i dörren och gå ut igen.... Efter några timmar, när man frågar dem hur det känns, så är de alldeles lyriska! Det är det bästa de gjort, de vill absolut fortsätta som första hjälpare, och de har lärt sig massor! Det är faktiskt de vanligaste kommentarerna man får...

läste på "pekas mammas" blogg att hon skulle flytta till en lägenhet på glaciären, där har jag också bott, i två omgångar. Första svängen var när vi flyttade från Luleå till Kiruna, -78 tror jag det var, kanske -79. Då var det ett nybyggt bostadsområde, det var inte ens alla hus som var färdiga. Lite långt hade jag till skolan, men det gjorde inget.

Vi flyttade därifrån efter ca ett år, eftersom min mamma behövde få bo på bottenvåningen för att kunna ta sig ut även då hon hade riktigt ont.

Åren gick, jag flyttade hemifrån och fick barn, 1990, i februari så flyttade jag och dåvarande mannen in med våra barn i en 4:a på Tarfala, som var gårdarna brevid glaciären, identiska hus, fast  i andra färger. Vad jag trivdes där!

Ungarna hade nära till dagis och skola, affären låg nära, och eftersom jag jobbade i just den affären ett tag, så hade jag nära till jobbet också. Enda som var lite långt borta var ju stan, men dit kunde man ta bilen.

Jag har sovit! Ända tills jag vaknade...-nähä? jepps, och alldeles utan väckarklocka eller telefon som ringde. Det var så skönt!

Sedan så har jag tittat till hönsen, stickat klart ett par lovikkavantar, stickat klart ett par andra vantar, som saknade tummar..... -det är så trist att sticka tummar! Varför ska man ha tumme på vantarna? Kan väl gå lika bra utan. -Vet inte riktigt vad det är jag har emot att sticka tummarna, för det går fort, det är lätt, och sedan är ju vantarna klara! -Ett mysterium, jag kanske löser innan jag dör, annars så får väl nästa generation ta över funderingarna på det.

Nåja, ska ta och sätta igång ett par lovikkavantar till, de går fort att sticka, och är eftertraktade av alla....därför har jag bara ett par själv, och de håller på att ta slut....

Var ut på en prommis med hundarna nu i kväll, och det var så mysigt efter vägen, massor med snö som hängde på träden, sådär som det brukar se ut på julkort ni vet. Jag börjar nästan få lite julkänslor, det saknade jag hela förra julen, vet inte vart julstämningen tog vägen då. Men nu börjar det kännas som att man kanske ska plocka fram nån liten tomte från förrådet och ställa nån elljustake i fönstren.

Hej hopp till nästa gång!  

Klev upp tidigt i morse, vaknade av minstingen som satt och "pratade" i sin säng. Hon är ju så go och glad nästan alltid...

Hann med de vanliga morgonbestyren; duscha, klä på mig, en kopp te. Packade bilen med utb. material, in och kramas och pussas med tjejerna som skulle åka hem till Kiruna, och så kom jag iväg på dagens jobb.

En riktigt rolig utbildningsdag, intresserade och engagerade människor, som VILLE lära sig! Så timmarna bara försvann, jag hade lätt kunnat prata i flera timmar till. -brukar väl aldrig ha problem med den biten å andra sidan.

När jag väl kom hem, så skulle jag vila en stund, sa till sambon att han skulle väcka mig om en timme, blev väckt efter 2,5.... Han hade somnat på soffan.

Svårt att somna i kväll? "Inte tro det" som stortjejen sa när hon var lite mindre. Känns som om jag skulle kunna somna redan nu, klockan sju.

I morgon ska jag sova tills jag vaknar, utan klocka, utan småttingar som pratar. Vilket paradis!

Nu ska jag ta o gå lös på halsduken jag stickar, har beställning på ett par lovikkavantar som väntar också, och en mössa, och ett par tunna vantar, och ett par långstrumpor till dottern.... Kanske skulle starta upp en stick kurs till mina nära o kära....

kramas mer!

Barnbarn är ju något helt underbart, i alla fall när de sover ...*skratt*, Nåja, de är ju faktiskt ganska gulliga i vaket tillstånd också. ettåringen har somnat för natten, och bara för att mor och far är ute på galej, så kommer hon säkert att vakna minst 10 gånger i natt....

Annars så brukar hon sova sisådär 12-14 timmar nonstop. -Väluppfostrat barn!

4-åringen spelar yatzy med sig själv, och tittar på Tigers film på video. Tuggar på lite salta skruvar o dricker julmust, det är livet tycker hon. Tidigare idag var vi och handlade lite av livets nödtorft, glittergele till håret, prinsessplåster, en chokladtomte och en fanta.
Snart är det nattidags även för henne, då tänkte jag hinna med att hänga upp lite julpynt i alla fall, det är ju 1:a advent på söndag. En stjärna, nån ljusstake och lite krafs runt kaminen kanske jag orkar med innan jag stupar i säng.

I morgon åker familjen hem till Kiruna igen, både tråkigt och samtidigt skönt. Jag älskar att ha dem här, men å andra sidan så är det sååååå skönt att få vara själv, utan småttingar. Jag har nog gjort mitt vad gäller småbarn.

När jag var liten, så var en mormor jättegammal, för att inte tala om en farmor! En farmor måste ju vara minst 100 år, -förmodligen för att min farmor dog innan jag föddes.

Nu sitter jag här och känner mig inte alls jättegammal! Utom ibland när värken sätter in ordentligt, då känner jag mig som 95... så det jämnar väl ut sig.

Nu blev jag beordrad att komma och spela yatzy, så det är väl bäst att lyda.

hej så länge!