Nyss hemkommen från metalls 65 års fest, en trevlig tillställning. Helt OK mat, välkomstdrink, 2 gratis öl/cider eller vin ingick. Sambon lovade köra hem, så jag tänkte då passa på att dricka lite. Va fan... gratis grund, och relativt billigt i baren sedan, kan ju inte bli bättre!

Till saken hör då -för er som inte känner mig bättre.... att jag visserligen inte är helnykterist, men tycker att jag lika gärna kan både sjunga o dansa nykter, då VET jag åtminstone att jag gjort bort mig *skratt*...ni som känner mina barn, kan ju fråga dem mer. Jag lovar att de gladeligen berättar historien om mamma som fick ledas hem och bäddas ner av en kille vid namn Anton....

Nåväl, nu i kväll skulle jag i alla fall passa på att dricka mig liiite på lyset. Vad händer? JO, jag ORKAR inte mer än 1½ cider...*suck*!  Jag blev proppmätt!

Inser att jag nog aldrig kan bli missbrukare av något slag! Hög på 2 alvedon, orkar bara dricka 1½ cider, tycker öl smakar skunk, och sprit är något man använder för att desinficera händerna med efter ett omhändertagande.

Upptäckte dessutom att jag har drabbats av en "arbetsskada". Vi satt och tittade på när Brolle spelade, och vakten vid scenen ställde sig upp och började spana ut över publiken, jag gjorde detsamma, fast i sittande form, vid bordet. Tills jag insåg att jag faktiskt inte jobbade....Nåväl, vad är en kväll på slottet.......

natti natti, från en icke missbrukande Åsa

Övertygelse handlar ju om tilltro, att lita på att någon annan (eller en själv för den delen) vet vad de gör, eller åtminstone gör sitt bästa.

I dag var jag och utbildade ett gäng, och det var jättepirrigt! Jag som inte brukar ha problem med att prata inför folk. Det var ju i o för sig inte det som var problemet heller....  Men utb. jag höll i, innehöll ett moment som jag aldrig hade utbildat inom förr.

Visserligen är jag fullkomligt kompetent att utföra och att lära ut detta, men -tänk om jag glömmer något viktigt! -Tänk om de frågar något jag inte har en aning om vad jag ska svara på...  Nästa fundering dök upp; "ska jag ringa vår välorganiserade lärare från Röda korset" och ropa "HJÄLP"

Sådana frågor snurrade runt i mitt huvud innan jag klev in på arbetsplatsen i morse.

Hur gick det då? - tja, alla var då glada, och de påstod att de hade lärt sig massor! Frågorna de ställde (och det var många) kunde jag svara på, utan att behöva tänka efter. Läraren behövde jag inte alls ringa upp, han hade nog bara skrattat åt mig om jag hade gjort det....

Då insåg jag att -"f-n Åsa, du kan ju det här!"

Och med ens känns beslutet att läsa till Röda kors lärare inte alls så enormt tveksamt... Jag kanske till o med klarar det.

Tänk om vi kunde ha lite större tilltro till oss själva ibland. För vi kan ju faktiskt massor!

Tro på er själva!

Vill bara sova nu, men näpps! Det kan jag inte. Har massor som måste göras klart inför morgondagen.

Det började i går kväll, gick och la mig, inte särskilt trött, men bolibompa var slut, alltså var det sovdags.
Högg in på en riktigt sliskig harlequin roman -tack syster för att du försett mig med en bunt!  Jag läste och jag läste.....och jag läste..... och John Blund, han var nog hos någon annan.
-Han hade glömt bort mig! *snyft*

Klockan 2 på natten, då gav jag f-n i honom, och släckte lampan ändå. Ville han inte vara med mig, så inte tänkte då jag krusa...

Klockan blev halv tre.... sedan så måste jag ha slumrat till ändå, för nästa gång jag kollade klockan, då var den 4! wow! sedan så kikade jag på den varje gång jag slog upp mina grå (som måste ha varit rätt så dimmiga då)...en gång i halvtimmen!

 Det var nästan en befrielse när klockan ringde kl 6.00 i morse....-jag sa nästan...

På något vis så fick jag i mig frukosten, plockade upp syster som skulle åka in till stan med mig.

In på Röda Korset, vänta in den välstrukturerade läraren som skulle få dras med mig ännu en dag. -Stackarn! Han kan inte ha det lätt!

Klockan 15.00 var det dags för besök hos sjukgymnasten, en mycket förstående man.... han sa ungefär " skyll dig själv som inte kommit tidigare"  -Men jag trodde ju att min axel var bra! ... Eller bättre..... hrmmm.... nåja, inte lika ont som tidigare då.... Han lovade i alla fall att jag skulle få ett träningsprogram som kanske gjorde den bättre, i allafall inte sämre, alltid något!

In på mataffären, handla livets nödtorft, glömde köpa den laktosfria mjölken, igen... nåja, bara jag som lider av det.

Åka hem, laga mat, äta mat, slänga sig i soffan för att se om JB dyker upp i kväll....tänkte jag.... Och kom på!

-Jag har ju den där j-a utbildningen i morgon! Och har jag förberett den? Icke! 

Så nu sitter jag här o skriver i bloggen, det är ju kreativt värre. Kanske skulle prata om blogginlägg i morgon, istället för hur man använder en defibrillator. Visst låter det roligare?

Fast.... risken finns väl att företaget som köpt utbildningen kan ha en annan åsikt....

Så, jag ska sluta skriva här, det är ju snart en hel novell. Och ja! jag ska göra det jag måste, kolla så att allt är i ordning till morgondagen.

kram på er alla!

Jepp, jag tror stenhårt på att det är en (relativt) billig variant av terapi. I alla fall för mig *skratt*

Efter att ha fått smälta att sonen faktiskt ÄR i Malta och jobbar, eller kanske FÖR att kunna det, så har jag plockat fram spinnrocken. Den har fått ligga i träda ett tag pga mina operationer, men nu åkte den fram.

Jag tog itu med att spinna leonberger päls, den är sååå mjuk o underbar, Jag bara längtar tills jag har tid att sticka vantar till mig själv av det.

Av någon anledning så stickar jag jämt o ständigt, men själv har jag inga vantar o sockar.... Och de jag har, dem har min mamma stickat till mig. Lite ironiskt egentligen. -Jag spinner garn till henne, hon stickar till mig, och till en massa andra också. Själv hinner jag inte med mitt eget garn, för det har jag ju sålt..... Så jag får köpa garn, och sticka till andra,....och blir själv utan.

Jag vet- jag har aldrig påstått att jag är som alla andra *skrattar*

Men det är kul att spinna, och att sticka.

Jag gav mig på ett jättegulligt mönster med en ekorre på vanten, men när den ena vanten var klar, så var den inte så fin tyckte jag, så den repades upp, för att nu vara på väg att bli ett par rutmönstrade vantar istället.

Mycket roligare att sticka!

Kram på er alla!

Sonen ringde nyss, framme i huvudstaden, nåja, på Arlanda i alla fall.... Pust! Etapp ett avklarad. I morgon bär det av till Frankfurt, för en bensträckare på ca 7 timmar. Sedan fortsätter han till Malta, där han bör vara framme efter en liten tripp på ca 24 timmar från start i Luleå. Blir alldeles trött av tanken. Jag som är slut efter att ha suttit i bil till Piteå!

Nu ska jag ta o nanna kudden, i morgon ska jag sova läääänge, i alla fall till 8 tänkte jag.

natti natti alla därute.

SÅ skönt! Jag har äntligen blivit av med stygnen i handen. Och jag har känsel i ALLA fingrar! yahoooooo!

På högerhanden "tappade" jag ena sidan på två av fingrarna efter op. och de är inte tillbaka än...-någon som sett två halva fingrar springa omkring? Misstänker att de kan tillhöra mig...

Nä, skämt åsido, det går att leva ändå, fast jag får ju tänka på det när jag tar ut plåtar ur ugnen t.ex Det är lätt hänt att bränna sig när man inget känner.

Jag satt och bladade i gamla pärmar, och hittade en från någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd jag gått någongång....

När vi var inne på kursens sista vecka, så fick vi en massa lappar med olika egenskaper, som vi skulle dela ut bland varandra, det här är vad som stod på mina. Det handlar alltså om hur de andra kursdeltagarna hade uppfattat mig som person.

• ödmjuk
• snäll
• omtänksam
• empatisk
• viljestark
• orädd
• kreativ
• tystlåten
• verbal
• tålmodig
• glad

Jag vet inte om jag riktigt känner igen mig själv i alla dessa påståenden, men lite smickrande var det ju i alla fall.

Undrar när jag får min första hjärtinfarkt p.g.a inre stress....

Yngsta sonen ska flytta till Malta (av alla ställen) nu på fredag. När får jag se honom igen? Kanske när jag sitter på ålderdomshemmet....

Försöker tänka att förr lämnade sönerna sina föräldrar för att dra ut i krig, eller gå till sjöss. Det var ju värre än att åka till Malta för att jobba.

Nåja, jag pendlar just nu mellan "det kommer att gå bra", till djup depression. Håller precis näsan ovanför vattenytan, så jag inte drunknar.

Mamma, 72 år, envisas med att "jag mår så bra nu" fast hon har fel på hjärtklaffarna, samlar vätska i kroppen så hon knappt kan andas. Men ska hon till läkare? Nå nä! Den finska sisun ni vet....

Men "medicinen jag fått nu är så bra, jag har inte mått så här bra sedan i somras" fick jag höra senast i dag.....

Men i morgon har hon i alla fall en läkartid som äldste sonen ska släpa iväg henne till. Tur man har barn där uppe också.

Hunden mår dåligt, vet inte om tänker börja löpa, eller om hon är sjuk. Med min vanliga otur, så är hon sjuk! Men hon beter sig ungefär som jag innan mens....*skratt*

Muckar med gammelhunden, lyssnar inte, ligger och ser lidande ut på bädden när man säger åt henne.... äter inte (nåja, såna problem har ju inte jag)

Äh! nu ska jag sluta klaga. Jag lever ju! Sonen kommer säkert att få det hur bra som helst på Malta, och vilken erfarenhet för honom. Mamma får kanske sin operation snart, så blir hon som ny, och hennes mamma slipper oroa sig i alla fall, (jodå, hon lever i högsta välmående, 93 år gammal) Och hunden börjar säkert löpa vilken dag som helst.

Kramar på er alla!