Sitter och lyssnar på Willy Clay Band, en grupp från mitt hjärtas stad, Kiruna. De spelar en låt som heter "Kiruna" eller "the miner", och handlar om en gruvarbetare, som beskriver sitt liv, och sina känslor för staden. Och jag förflyttas drygt tio år tillbaka i tiden...

SÅ kändes det att leva med Kiruna. Ja, inte leva I, utan MED Kiruna. För det är en stad som man fullkomligt lever med. Det är näst intill ett kärleksförhållande, med både svackor och toppar.

Antingen älskar man sitt Kiruna, eller så flyttar man därifrån så fort som möjligt. Det finns inte så många kirunabor (tror jag) som lever i Kiruna och tänker att "tja, det går väl an."

För egen del, så flyttade jag från Kiruna för 11 år sedan, oj vad tiden går... Men fortfarande så tänker jag på staden, som min hemstad. Kiruna har svetsat djupa spår i mig. Spår som jag nog aldrig kommer att glömma.

Att få vakna med utsikt över gruvberget, kunna ta en promenad i fjällskogen, eller ta tåget eller bilen, åka någon mil norrut, och kunna vara ett med naturen.

Det speciella blå skenet på vintern, som jag aldrig sett någon annanstans. Byggnaderna, som alla har en historia att berätta. Från stadshuset, kyrkan, gamla brandstationen, till det lilla röda huset på Kengisgatan, som Kerstin Bergström skrivit om. Alla har de sin historia att berätta, bara man tar sig tid att lyssna på väggarna.

Ibland önskar jag att jag stannat kvar, men så blev det inte av olika skäl. Och jag trivs ju faktiskt där jag bor nu, mitt i mörka skogen, utan fjäll och blått ljus på vintern   Men Kiruna står ju kvar (ännu) och barnen och barnbarnen finns ju där uppe, så jag har ju orsak att åka upp då och då. Så nu ska jag sluta drömma mig tillbaka, och leva i nuet, med två vildingar som just har badat klart, och vill ha hjälp med pyjamas och sängbäddning.

kram på er alla från skogsmommo.