Nu har jag flyttat hem igen efter nästan 2 dagar på röda korset.Funderade ett tag i går kväll på om jag skulle ställa in en säng där, så jag slapp åka hem bara för att sova nån timme.

I går kväll så var jag och några till och gjorde vår behörighetsbedömning, en kvalitetssäkring av våra första hjälpenkunskaper helt enkelt. Ett skriftligt prov, och några stationer med praktiska övningar. Tror det var första gången jag inte ens hade förstånd att vara nervös. Men å andra sidan, så vore det ju f-n om jag inte hade någorlunda koll på det hela efter x antal år som första hjälpare, och nu även jobbar som instruktör i detta ämne.

I dag så bedömde vi som är godkända bedömare, en massa andra människor som gjorde sin beh. bedömning. Det är intressant och väldigt lärorikt! Man lär sig mer än man tror genom att titta på andra som övar.

Efter att det var avklarat så var det dags för lunch, och sedan stannade några av oss kvar för att vara behjälpliga -gillar ordet..... när vår välstrukturerade lärare hade en utbildning med nya första hjälpare.

Det är så jävla (ursäkta ordvalet) kul att se dessa nya (för oss alltså) männskor, som kommer dit och inte riktigt vet vad som ska hända, de tvivlar på sig själva, och många funderar på att vända i dörren och gå ut igen.... Efter några timmar, när man frågar dem hur det känns, så är de alldeles lyriska! Det är det bästa de gjort, de vill absolut fortsätta som första hjälpare, och de har lärt sig massor! Det är faktiskt de vanligaste kommentarerna man får...

läste på "pekas mammas" blogg att hon skulle flytta till en lägenhet på glaciären, där har jag också bott, i två omgångar. Första svängen var när vi flyttade från Luleå till Kiruna, -78 tror jag det var, kanske -79. Då var det ett nybyggt bostadsområde, det var inte ens alla hus som var färdiga. Lite långt hade jag till skolan, men det gjorde inget.

Vi flyttade därifrån efter ca ett år, eftersom min mamma behövde få bo på bottenvåningen för att kunna ta sig ut även då hon hade riktigt ont.

Åren gick, jag flyttade hemifrån och fick barn, 1990, i februari så flyttade jag och dåvarande mannen in med våra barn i en 4:a på Tarfala, som var gårdarna brevid glaciären, identiska hus, fast  i andra färger. Vad jag trivdes där!

Ungarna hade nära till dagis och skola, affären låg nära, och eftersom jag jobbade i just den affären ett tag, så hade jag nära till jobbet också. Enda som var lite långt borta var ju stan, men dit kunde man ta bilen.

Jag har sovit! Ända tills jag vaknade...-nähä? jepps, och alldeles utan väckarklocka eller telefon som ringde. Det var så skönt!

Sedan så har jag tittat till hönsen, stickat klart ett par lovikkavantar, stickat klart ett par andra vantar, som saknade tummar..... -det är så trist att sticka tummar! Varför ska man ha tumme på vantarna? Kan väl gå lika bra utan. -Vet inte riktigt vad det är jag har emot att sticka tummarna, för det går fort, det är lätt, och sedan är ju vantarna klara! -Ett mysterium, jag kanske löser innan jag dör, annars så får väl nästa generation ta över funderingarna på det.

Nåja, ska ta och sätta igång ett par lovikkavantar till, de går fort att sticka, och är eftertraktade av alla....därför har jag bara ett par själv, och de håller på att ta slut....

Var ut på en prommis med hundarna nu i kväll, och det var så mysigt efter vägen, massor med snö som hängde på träden, sådär som det brukar se ut på julkort ni vet. Jag börjar nästan få lite julkänslor, det saknade jag hela förra julen, vet inte vart julstämningen tog vägen då. Men nu börjar det kännas som att man kanske ska plocka fram nån liten tomte från förrådet och ställa nån elljustake i fönstren.

Hej hopp till nästa gång!  

Klev upp tidigt i morse, vaknade av minstingen som satt och "pratade" i sin säng. Hon är ju så go och glad nästan alltid...

Hann med de vanliga morgonbestyren; duscha, klä på mig, en kopp te. Packade bilen med utb. material, in och kramas och pussas med tjejerna som skulle åka hem till Kiruna, och så kom jag iväg på dagens jobb.

En riktigt rolig utbildningsdag, intresserade och engagerade människor, som VILLE lära sig! Så timmarna bara försvann, jag hade lätt kunnat prata i flera timmar till. -brukar väl aldrig ha problem med den biten å andra sidan.

När jag väl kom hem, så skulle jag vila en stund, sa till sambon att han skulle väcka mig om en timme, blev väckt efter 2,5.... Han hade somnat på soffan.

Svårt att somna i kväll? "Inte tro det" som stortjejen sa när hon var lite mindre. Känns som om jag skulle kunna somna redan nu, klockan sju.

I morgon ska jag sova tills jag vaknar, utan klocka, utan småttingar som pratar. Vilket paradis!

Nu ska jag ta o gå lös på halsduken jag stickar, har beställning på ett par lovikkavantar som väntar också, och en mössa, och ett par tunna vantar, och ett par långstrumpor till dottern.... Kanske skulle starta upp en stick kurs till mina nära o kära....

kramas mer!

Barnbarn är ju något helt underbart, i alla fall när de sover ...*skratt*, Nåja, de är ju faktiskt ganska gulliga i vaket tillstånd också. ettåringen har somnat för natten, och bara för att mor och far är ute på galej, så kommer hon säkert att vakna minst 10 gånger i natt....

Annars så brukar hon sova sisådär 12-14 timmar nonstop. -Väluppfostrat barn!

4-åringen spelar yatzy med sig själv, och tittar på Tigers film på video. Tuggar på lite salta skruvar o dricker julmust, det är livet tycker hon. Tidigare idag var vi och handlade lite av livets nödtorft, glittergele till håret, prinsessplåster, en chokladtomte och en fanta.
Snart är det nattidags även för henne, då tänkte jag hinna med att hänga upp lite julpynt i alla fall, det är ju 1:a advent på söndag. En stjärna, nån ljusstake och lite krafs runt kaminen kanske jag orkar med innan jag stupar i säng.

I morgon åker familjen hem till Kiruna igen, både tråkigt och samtidigt skönt. Jag älskar att ha dem här, men å andra sidan så är det sååååå skönt att få vara själv, utan småttingar. Jag har nog gjort mitt vad gäller småbarn.

När jag var liten, så var en mormor jättegammal, för att inte tala om en farmor! En farmor måste ju vara minst 100 år, -förmodligen för att min farmor dog innan jag föddes.

Nu sitter jag här och känner mig inte alls jättegammal! Utom ibland när värken sätter in ordentligt, då känner jag mig som 95... så det jämnar väl ut sig.

Nu blev jag beordrad att komma och spela yatzy, så det är väl bäst att lyda.

hej så länge!

Nyss hemkommen från metalls 65 års fest, en trevlig tillställning. Helt OK mat, välkomstdrink, 2 gratis öl/cider eller vin ingick. Sambon lovade köra hem, så jag tänkte då passa på att dricka lite. Va fan... gratis grund, och relativt billigt i baren sedan, kan ju inte bli bättre!

Till saken hör då -för er som inte känner mig bättre.... att jag visserligen inte är helnykterist, men tycker att jag lika gärna kan både sjunga o dansa nykter, då VET jag åtminstone att jag gjort bort mig *skratt*...ni som känner mina barn, kan ju fråga dem mer. Jag lovar att de gladeligen berättar historien om mamma som fick ledas hem och bäddas ner av en kille vid namn Anton....

Nåväl, nu i kväll skulle jag i alla fall passa på att dricka mig liiite på lyset. Vad händer? JO, jag ORKAR inte mer än 1½ cider...*suck*!  Jag blev proppmätt!

Inser att jag nog aldrig kan bli missbrukare av något slag! Hög på 2 alvedon, orkar bara dricka 1½ cider, tycker öl smakar skunk, och sprit är något man använder för att desinficera händerna med efter ett omhändertagande.

Upptäckte dessutom att jag har drabbats av en "arbetsskada". Vi satt och tittade på när Brolle spelade, och vakten vid scenen ställde sig upp och började spana ut över publiken, jag gjorde detsamma, fast i sittande form, vid bordet. Tills jag insåg att jag faktiskt inte jobbade....Nåväl, vad är en kväll på slottet.......

natti natti, från en icke missbrukande Åsa

Övertygelse handlar ju om tilltro, att lita på att någon annan (eller en själv för den delen) vet vad de gör, eller åtminstone gör sitt bästa.

I dag var jag och utbildade ett gäng, och det var jättepirrigt! Jag som inte brukar ha problem med att prata inför folk. Det var ju i o för sig inte det som var problemet heller....  Men utb. jag höll i, innehöll ett moment som jag aldrig hade utbildat inom förr.

Visserligen är jag fullkomligt kompetent att utföra och att lära ut detta, men -tänk om jag glömmer något viktigt! -Tänk om de frågar något jag inte har en aning om vad jag ska svara på...  Nästa fundering dök upp; "ska jag ringa vår välorganiserade lärare från Röda korset" och ropa "HJÄLP"

Sådana frågor snurrade runt i mitt huvud innan jag klev in på arbetsplatsen i morse.

Hur gick det då? - tja, alla var då glada, och de påstod att de hade lärt sig massor! Frågorna de ställde (och det var många) kunde jag svara på, utan att behöva tänka efter. Läraren behövde jag inte alls ringa upp, han hade nog bara skrattat åt mig om jag hade gjort det....

Då insåg jag att -"f-n Åsa, du kan ju det här!"

Och med ens känns beslutet att läsa till Röda kors lärare inte alls så enormt tveksamt... Jag kanske till o med klarar det.

Tänk om vi kunde ha lite större tilltro till oss själva ibland. För vi kan ju faktiskt massor!

Tro på er själva!

Vill bara sova nu, men näpps! Det kan jag inte. Har massor som måste göras klart inför morgondagen.

Det började i går kväll, gick och la mig, inte särskilt trött, men bolibompa var slut, alltså var det sovdags.
Högg in på en riktigt sliskig harlequin roman -tack syster för att du försett mig med en bunt!  Jag läste och jag läste.....och jag läste..... och John Blund, han var nog hos någon annan.
-Han hade glömt bort mig! *snyft*

Klockan 2 på natten, då gav jag f-n i honom, och släckte lampan ändå. Ville han inte vara med mig, så inte tänkte då jag krusa...

Klockan blev halv tre.... sedan så måste jag ha slumrat till ändå, för nästa gång jag kollade klockan, då var den 4! wow! sedan så kikade jag på den varje gång jag slog upp mina grå (som måste ha varit rätt så dimmiga då)...en gång i halvtimmen!

 Det var nästan en befrielse när klockan ringde kl 6.00 i morse....-jag sa nästan...

På något vis så fick jag i mig frukosten, plockade upp syster som skulle åka in till stan med mig.

In på Röda Korset, vänta in den välstrukturerade läraren som skulle få dras med mig ännu en dag. -Stackarn! Han kan inte ha det lätt!

Klockan 15.00 var det dags för besök hos sjukgymnasten, en mycket förstående man.... han sa ungefär " skyll dig själv som inte kommit tidigare"  -Men jag trodde ju att min axel var bra! ... Eller bättre..... hrmmm.... nåja, inte lika ont som tidigare då.... Han lovade i alla fall att jag skulle få ett träningsprogram som kanske gjorde den bättre, i allafall inte sämre, alltid något!

In på mataffären, handla livets nödtorft, glömde köpa den laktosfria mjölken, igen... nåja, bara jag som lider av det.

Åka hem, laga mat, äta mat, slänga sig i soffan för att se om JB dyker upp i kväll....tänkte jag.... Och kom på!

-Jag har ju den där j-a utbildningen i morgon! Och har jag förberett den? Icke! 

Så nu sitter jag här o skriver i bloggen, det är ju kreativt värre. Kanske skulle prata om blogginlägg i morgon, istället för hur man använder en defibrillator. Visst låter det roligare?

Fast.... risken finns väl att företaget som köpt utbildningen kan ha en annan åsikt....

Så, jag ska sluta skriva här, det är ju snart en hel novell. Och ja! jag ska göra det jag måste, kolla så att allt är i ordning till morgondagen.

kram på er alla!