Taskig kille den där John tycker jag. Han kom minsann och nattade mig i går kväll, med hjälp av lite värktabletter, men när jag vaknade vid 3-tiden, ja då var han spårlöst borta!

Så, som den självständiga kvinna jag är, klev jag upp och satte mig vid datorn. Den lämnar mig minsann inte i sticket så där i alla fall.

Loggar in på facebook, och har fått ett meddelande.

Det var en kär vän (som jag inte träffat på länge) som frågade mig om jag hade gått sönder ännu mer, och när jag skulle sluta vara trasig.

Och just de meningarna landade där de skulle hos mig, och tände ett ljus i min hjärna.

Jag kommer att förbli "trasig"-vare sig jag vill erkänna det eller inte. Kanske inte med samma smärtor som jag har idag. Jag vet ju av erfarenhet att min sjukdom går i skov, och hittills har jag ju kunnat leva med det -med lite anpassningar förstås ;-)

Men vad sjutton! Det finns de som har det mycket värre än vad jag har. Jag kan faktiskt både gå, köra bil, och göra nästan vad jag vill, när jag vill.

Värken jag har finns det piller mot, och jag ska ta ett snack med min läkare till veckan, för det måste finnas andra sorter, som jag kan ta även när jag jobbar. (de jag har nu blir jag rejält på fyllan av)

Men det jag måste göra, fast jag försöker undvika "måsten", är att omprioritera lite. Jag kanske inte kan fortsätta jobba med utbildningar, men det beslutet får vänta till efter min MR. Och kanske ett tag efter det också...

Mitt arbete funkar som jag har det idag, men förmodligen kommer jag att förflyttas så småningom. Och det kan ju bli hur bra som helst! Jag gillar ju nya erfarenheter.

Problemet just nu är att det gör förbaskat ont att sitta i bil längre sträckor. Och eftersom jag har nästan tre mil enkel väg till jobbet, så blir det lite sittande, och det påverkar ju orken jag har kvar att spendera på jobbet.

Nu ska jag pälsa på ig lite, och gå ut till hönsen med vatten och mat. Det snöar lite och är -4 ute.

Kanonväder!

Kramar till er alla, var rädda om varandra!