SÅ skönt! Jag har äntligen blivit av med stygnen i handen. Och jag har känsel i ALLA fingrar! yahoooooo!

På högerhanden "tappade" jag ena sidan på två av fingrarna efter op. och de är inte tillbaka än...-någon som sett två halva fingrar springa omkring? Misstänker att de kan tillhöra mig...

Nä, skämt åsido, det går att leva ändå, fast jag får ju tänka på det när jag tar ut plåtar ur ugnen t.ex Det är lätt hänt att bränna sig när man inget känner.

Jag satt och bladade i gamla pärmar, och hittade en från någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd jag gått någongång....

När vi var inne på kursens sista vecka, så fick vi en massa lappar med olika egenskaper, som vi skulle dela ut bland varandra, det här är vad som stod på mina. Det handlar alltså om hur de andra kursdeltagarna hade uppfattat mig som person.

• ödmjuk
• snäll
• omtänksam
• empatisk
• viljestark
• orädd
• kreativ
• tystlåten
• verbal
• tålmodig
• glad

Jag vet inte om jag riktigt känner igen mig själv i alla dessa påståenden, men lite smickrande var det ju i alla fall.

Undrar när jag får min första hjärtinfarkt p.g.a inre stress....

Yngsta sonen ska flytta till Malta (av alla ställen) nu på fredag. När får jag se honom igen? Kanske när jag sitter på ålderdomshemmet....

Försöker tänka att förr lämnade sönerna sina föräldrar för att dra ut i krig, eller gå till sjöss. Det var ju värre än att åka till Malta för att jobba.

Nåja, jag pendlar just nu mellan "det kommer att gå bra", till djup depression. Håller precis näsan ovanför vattenytan, så jag inte drunknar.

Mamma, 72 år, envisas med att "jag mår så bra nu" fast hon har fel på hjärtklaffarna, samlar vätska i kroppen så hon knappt kan andas. Men ska hon till läkare? Nå nä! Den finska sisun ni vet....

Men "medicinen jag fått nu är så bra, jag har inte mått så här bra sedan i somras" fick jag höra senast i dag.....

Men i morgon har hon i alla fall en läkartid som äldste sonen ska släpa iväg henne till. Tur man har barn där uppe också.

Hunden mår dåligt, vet inte om tänker börja löpa, eller om hon är sjuk. Med min vanliga otur, så är hon sjuk! Men hon beter sig ungefär som jag innan mens....*skratt*

Muckar med gammelhunden, lyssnar inte, ligger och ser lidande ut på bädden när man säger åt henne.... äter inte (nåja, såna problem har ju inte jag)

Äh! nu ska jag sluta klaga. Jag lever ju! Sonen kommer säkert att få det hur bra som helst på Malta, och vilken erfarenhet för honom. Mamma får kanske sin operation snart, så blir hon som ny, och hennes mamma slipper oroa sig i alla fall, (jodå, hon lever i högsta välmående, 93 år gammal) Och hunden börjar säkert löpa vilken dag som helst.

Kramar på er alla!

Idag hade jag bara velat sova hela dagen, begriper inte riktigt varför jag är sååå trött. Nåväl, det är väl bara så vissa dagar, inte så mycket att fundera över.

För att försöka övermanna tröttheten så tog jag en rejäl promenad med hundarna, gammelhunden var så slut, så jag trodde nästan att jag skulle få bära honom sista biten. Han ÄR gammal, och har dåliga bakben.... -det skulle jag kanske inte skriva, för annars hade ni säkert tänkt att "jäkla vilken ork hon har, som kör slut på hunden" *skratt*

Men jag hade nog blivit avslöjad av mina nära o kära annars.

Jag får väl stjäla en mening som dotra skrev i sin brors blogg:  

"Man kan ljuga i sin blogg, det brukar jag göra, hitta på någon jätte spännande historia och ljuga av bara fan sen i slutet måste man dock skriva att det bara var lögn för att man inte har ett riktigt liv, annars kan folk tro att man blivit psyk!"

Jag bugar mig vördnadsfullt för författaren till Nalle Puh, tänk att, som vuxen, kunna behålla barnets självklara sätt att se på tillvaron.

Här kommer några av mina favoriter, läs och begrunda:

Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte.....

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting...

Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram..

Det är alltid bra att veta var man har sina släktingar och vänner, oavsett om man behöver dem eller ej.

Jepps, jag skriver IGEN!!!

Kom på att jag längtar efter snö! Det regnar ute och det är november, fy katten! Inte ens hundarna vill vara ute, de enda som varit utomhus frivilligt idag är hönsen, finns väl orsak till uttrycket "hönshjärna".

När jag var liten, inte på stenåldern, men väl på istiden, då var det ALLTID snö den 27 oktober. Törs väl inte fråga någon som är äldre om det stämmer, men så minns jag då det. Och varför just 27 oktober, jo, det är min födelsedag, så nu vet ni det också, glöm inte bort det till nästa år *ler*

Hittade en riktig vinterbild, längtar sååååå!

Basse (han som står för håret till mitt garn)

Nalle Puh är min absoluta favorit, tätt följd av Skalman....

Ni som känner mig vet prexis vad jag tycker om en massa måsten, borden, och andra krav från personer i ens omgivning.

Skalman (han i Bamse ni vet) han säger att "skynda, det är ett riktigt fult ord" -håller fullständigt med honom!

Och eftersom städning ofta hamnar på den där "måste listan" så tja.... kommer ni hit, så bli inte förvånade när ni måste kryssa er igenom en hinderbana i hallen, för att slåss med dammråttorna om stolarna i köket....

-Ibland hinner katterna ta död på dammråttorna....

Vad ska man då göra för att ändra på sig?

Tja, mig tog det ganska många år att komma så här långt! Från att ha haft städat, dammfritt, nybakt ifall det kommer gäster... Lunchen på bordet kl 12.00 när mannen kom hem från jobbet på lunch, middagen kl18.15 så att mannen fick middag när han kom från jobbet....

Till idag då nuvarande sambon kanske får middag, om jag ids..... Och en del av mina vänner vet att dammsugaren står redo för den som känner för att använda den. Likaså finns det alltid tvätt att vika om någon känner sig sysslolös här.

Det är inte fel att ha städat, det är inte så jag menar, men om man har det på bekostnad av sin egen mentala hälsa, då är det bara att lägga om sin livsstil. Det är lååång väg tillbaka när man har sprungit in i den omtalade väggen...

Gillar detta citat av Nalle Puh:

"När ditt hus ser ut som ett kullblåst träd är det hög tid att du skaffar ett nytt"

-Kanske dags att bygga nytt  hus....

Häromdagen så ringde min telefon, och jag blev så otroligt glad. Det var en av mina allra bästa vänner från stenåldern (ja, då när jag gick i skola) som ringde.

Av någon anledning så tappade vi bort varandra för flera år sedan. Ni vet hur det kan bli, man tänker "jag ringer sen" som blir "oj, jag glömde, men i morgon"  som så småningom mynnar ut i "inte kan jag ringa nu, vad ska jag säga"

Nåväl, hon ringde mig i alla fall, stort tack! Nu planerar vi att träffas inom en inte alltför avlägsen framtid. Vad jag längtar!

Kom att tänka på allt vi gjorde då i Kiruna när vi var såna där "fjortisar", vad kul vi hade! Var nog tur att föräldrarna inte hade koll på precis allt.....

När det var riktigt kallt ute, så värmde vi oss inne i kupolen, på den tiden var det olåst där. Man fick bara passa sig så att inte vakterna kom på en. Fast en del av dem var snälla och lät oss sitta kvar där bara vi inte levde om. Misstänker att de begick ett tjänstefel...*ler*

På helgerna var det fest, ofta på Gruvvägen eller på Gullriset, där bodde alla "byisarna", nåja, många i alla fall.

Många långa promenader blev det också, med eller utan hund. Hade vi inte egna hundar, så lånade vi någon annans. Allt det där känns så avlägset, börjar förstå hur det är att bli gammal *skratt*

Detta är en, för mig, riktigt "kirunesisk" bild. Känner mig såååå lugn när jag tittar på den. Foto: jag själv